Halmhatten från Ärtemark
Sammanfattning
Ärtemarkshatten är en handflätad hatt av råghalm och är del av ett hantverk som förekommer världen över, men som i Dalsland har förvaltats och utvecklats till ett särskilt lokalt kulturarv. Under slutet av 1800-talet blomstrade tillverkningen i Ärtemarks socken, där hundratusentals hattar producerades. Hattarna såldes både i Sverige och på export och kom att bli en viktig del av bygdens identitet och försörjning.
Ärtemark
Ärtemark är en socken i Dalsland belägen nordväst om Bengtsfors. Ärtemarks landskommun bildades 1863, övergick 1952 i Lelångs kommun som i sin tur 1971 uppgick i nuvarande Bengtsfors kommun.
I Ärtemark har halmhattstillverkning bedrivits under lång tid och varit av stor betydelse för bygden och dess försörjning.
De lokala handlarna tog tidigt emot halmhattar och halmflätor som betalning eller i byte mot varor. För sitt arbete fick man ofta kaffe, gryn, mjöl, salt och socker. I vissa handelsbodar kunde man även byta till sig garn för vävning. Halmhantverket blev därmed inte bara en viktig inkomstkälla utan också en naturlig del av vardagslivet i trakten.
Flätning av halm och andra naturmaterial förekommer i många delar av världen, men i Ärtemark fick halmslöjden en särskild betydelse och utvecklades till ett levande lokalt hantverk.
När man söker halmslöjdens ursprung i bygden återkommer ofta berättelsen om Märta Stina Gottman från orten Fillingen i Ärtemarks socken. Hon föddes år 1832 och arbetade som 19-åring på en gård i Tistedalen i Norge. Dit kom en sjöman på besök och han kunde konsten att fläta av strå och tillverka hattar. Märta Stina blev fascinerad, följde arbetet noggrant och lärde sig själv tekniken.
Några år senare i Ärtemark skulle det ske husförhör och hennes blivande man saknade hatt. Märta Stina flätade då en halmhatt åt honom – en hatt som väckte stor uppmärksamhet och beundran i bygden. Därifrån spreds både halmhattsmodet och kunskapen att fläta vidare genom socknen och kom så småningom att bli en viktig inkomstkälla och del av Ärtemarks kultur.
Det är känt att halmhattsflätningen var i full gång i Ärtemark i början av 1860-talet. Vid den tiden hade en befolkningsökning skett och man hade särskilt i torpställena i skogsbygderna svårt att föda sina innevånare. Både barn och vuxna flätade för att bidraga till försörjningen och det behövdes, åren 1867-69 var det kyla och torka som medförde missväxt och hungersnöd.
Halmhattsflätningen fick större fart omkring 1887 då handlaren A Bolin i Sinsterud i Ärtemarks socken uppförde ett presshus. Detta skulle sedan följas av flera. Till en början tillverkade man nästan uteslutande herrhattar men i och med presshusen tillkom damhattar och antalet modeller utökades.
Den stora efterfrågan gjorde att tillverkningen på 1880-talet organiserades. Ett 80-tal hattsymaskiner inköptes och över 100.000 hattar tillverkades per år.
En halmflätningsskola fanns i Upperud i slutet av 1800-talet. Den drevs av Slöjdföreningen i norra Älvsborg. Halmutbildning fanns även på andra håll i landskapet där man bedrev utbildning i halmflätning.
Inledningsvis hade många halmhattar sålts till Norge där man fick bättre betalt. En omfattande del gick också på export från norska hamnar. Man sålde också i Sverige där uppköpare sålde på marknader i och utanför Dalsland. Halmhattstillverkningens högkonjunktur inföll mellan 1800-talets slut och 1900-talets början. Vid unionsupplösningen 1905 upphörde exporten till Norge eftersom tull infördes på exporten. Avsättningen därefter gick huvudsakligen till Sverige där åtskilliga grosshandlare köpte upp både flätor och färdiga hattar. Försäljning skedde också genom knallar som reste runt i Sverige.
Under första världskriget låg verksamheten i presshusen periodvis helt nere. Därefter förde halmhattstillverkningen en allt mer tynande tillvaro och under 1930-talet upphörde den nästan helt när andra former av halmslöjd tog över och blev vanligare.
Presshusen stängde och byteshandeln upphörde men halmslöjden fortsatte. För att stödja halmslöjdarna bildades år 1944 Ärtemarks hemslöjdsförening med målet att bevara och föra traditionen vidare. Föreningen arbetade för att de halmföremål som tillverkades i bygden – och särskilt hattarna – skulle bli kända under namnet Ärtemarksslöjd.
Tillverkning av halmhattar
Den historiska svedjerågen, som fortfarande odlas av vissa odlare, lämpar sig särskilt väl för halmslöjd. Rågen kan bli upp till 2,5 meter hög och ger långa, smidiga strån som passar bra för flätning.
Rågen sås under den första veckan i september och övervintrar på åkern innan den skördas året därpå. För halmslöjd måste skörden ske något tidigare än vid vanlig spannmålsskörd, innan kornen hunnit utvecklas fullt ut i axen. Annars blir stråna för hårda att arbeta med. Skörden bör dessutom ske i soligt väder så att halmen snabbt kan torka.
När halmen har skördats och torkat ordentligt rensas den noggrant. Skal och ax avlägsnas och stråna skärs av vid lederna. Därefter sorteras halmen efter grovlek och delas in i topp-, mellan- och rotstrån.
Kring sekelskiftet 1900 var det vanligt att färga halmen för att skapa dekorativa mönster och variationer. Man använde då bland annat bresilja och senare även anilinfärger.
För att kunna bearbetas måste halmen vara mjuk och smidig. Därför blötläggs den innan arbetet med flätningen börjar. När flätorna är färdiga manglas de, och därefter sys hatten samman med lintråd med början från kullens topp. Formen byggs successivt upp under sömnaden. En traditionell ärtemarkshatt tillverkas oftast av en så kallad sjufläta och avslutas med en dekorativ uddfläta som kant.
Främjande och vidareförande
Halmslöjden lever fortfarande kvar i Ärtemark. I dag är Halmens Hus i Bengtsfors den självklara samlingspunkten – ett museum som berättar om hattillverkningens historia och visar omfattande flätprover samt äldre redskap. Här arrangeras även halmcaféer, kurser och olika evenemang. Man besöker även årligen skolorna i kommunen där eleverna i tredje klass får möjlighet att bekanta sig med halmen.
Genom projektet Odla din hatt erbjuds allmänheten att själva odla halm och fläta egna hattar. I anslutning till museet finns dessutom en butik som erbjuder halmslöjd och lokalt hantverk såväl över disk som online. Under senare år har efterfrågan av buntade halmstrån ökat, bland annat tack vare ett växande intresse för hållbara naturmaterial och traditionellt hantverk.
I omedelbar närhet till Halmens Hus ligger friluftsmuseet Gammelgården, där besökare kan ta del av ett bevarat presshus för halmhattar såväl som äldre byggnader och andra äldre föremål.
Steneby
Steneby är en socken i Dalsland som är belägen söder om Bengtsfors. Steneby landskommun bildades 1863 ur Steneby socken i Dalsland. Kommunen utvidgades 1952 genom sammanslagning med Tisselskog och fick 1955 delar av Billingsfors från Lelångs landskommun. År 1971 gick Steneby upp i Bengtsfors kommun.
Erland Borglund (1894–1974) kom som folkskollärare till Steneby i Dalsland år 1919. Han började då arbeta för att stärka bygden genom slöjd, kultur och utbildning. Tillsammans med Josef Andersson grundade han år 1929 Steneby hemslöjdsförening.
Man ville ta vara på den lokala slöjdtraditionen och även skapa möjligheter till arbete och utbildning inom hantverk. Föreningen stödde även slöjdare genom att ordna utställningar och hjälpa till med en omfattande försäljning av deras hantverk. Produkter från Steneby hemslöjd blev med tiden kända både runt om i Sverige och utomlands.
Stenebyskolan grundades 1934 av Erland Borglund. Skolan har utvecklats från slöjdskola till dagens välkända utbildningsmiljö för konsthantverk och design.
Litteratur och länkar
Jonsson, Selma. Hattflätningen i Ärtemark. Sid. 25-27. Hembygden. 1923. Färgelanda: Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund
Rosell-Åström, Kristina. Halmslöjden i Ärtemark. Sid. 73-104. Hembygden. 1973. Färgelanda: Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund
Jägerung, Siv (1995). Mer än en hatt: halmslöjden på Dal. Bengtsfors: Bengtsforstraktens fornminnes- och hembygdsförening
Kashammar, Märta (1985). Skapa med halm: material, teknik, modeller. 2., något omarb. uppl. Halmstad: Spektra